Hur äggdonation hjälpt oss!

  • Hur äggdonation hjälpt oss!

    Would you like us to provide you with contact of our patients, who became parents after egg donation or embryo adoption

    Get in contact


    Efter ett års försök att bli gravida utan att lyckas gjorde vi vår första fertilitetsutredning. Det visade sig att mina spermier var få med mycket dålig rörlighet. Därtill var de till formen avvikande. Min hustrus testresultat visade däremot fullt normala värden. Därför slogs det fast tidigt i vårt äktenskap att vår barnlöshet berodde på den manliga faktorn.

    Efter två fullgångna IVF-försök med utebliven graviditet och ett försök med noll befruktade ägg blev vi kallade till ansvarig läkare. Hon gick rakt på sak. I en och samma mening berättade hon att befruktningsgraden varit så låg i våra försök att läkarteamet inte såg det som meningsfullt att gå vidare med ytterligare en behandling. Istället föreslog hon IVF med donerade spermier. Fram till denna punkt hade vi varit optimistiska och knappt tänkt tanken att vi inte skulle lyckas att få ett barn. Läkarens ord fick marken att ge vika och känslor av panik och sorg sköljde över oss. Direkt efter mötet smet vi in i ett förråd, höll om varandra och grät.

    Efter någon dag ersattes min sorg av en sorts kämpaglöd. Det här var ett problem som måste ha en lösning. Men efter flera år av både konventionella och alternativa behandlingsmetoder hade min spermabild inte blivit bättre. Jag fick resignera och acceptera att vårt hopp stod till donerad sperma.

    Vi tog kontakt med en privat klinik och min hustru ombads genomgå en serie tester. Resultatet var nedslående. Det visade sig att hennes äggreserv var tynande och att tiden var knapp. Därför blev vi överlyckliga när en andra insemination mynnade ut i ett positivt graviditetstest. Dessvärre förbyttes lyckan till förtvivlan vid första ultraljudsundersökningen. Inget hjärtslag och missfallet var ett faktum. Efter missfallet försökte vi med ytterligare två inseminationer, men med negativt resultat.  I ett mejl från kliniken fick vi dessutom veta att de inte ansåg det etiskt försvarbart att genomföra fler inseminationer eftersom min frus äggreserv nu var extremt låg. Det kändes som spiken i kistan: mina spermier var odugliga, jag var för gammal för adoption och min frus ägg var i princip slut.

    Dagen därpå ringde kliniken upp. De föreslog en så kallad dubbeldonation, det vill säga IVF med både donerade spermier och ägg. Dubbeldonation gick däremot inte att utföra inom EU men de uppmanade mig att ta kontakt med kliniken i Sankt Petersburg. 2015 hade knappt börjat när jag skickade mitt första mejl till Ryssland. Dessförinnan hade jag och min fru vridit och vänt på problematiken, diskuterat om det verkligen var rätt och riktigt att ta denna väg. Jag beskrev vår situation och framförde vårt önskemål. Efter bara någon timme fick jag ett svar, ett välkomnande mejl med trevlig ton och ett erbjudande om telefonkonsultation med en av klinikens specialister. Tid bokades och följande helg satt vi i vårt kök och väntade på samtal från Ryssland.

    Konsultationen varade knappt en timme. Vi berättade om oss själva, om våra försök att skaffa barn och fick svar på alla våra frågor. Vi kände oss väl bemötta och fick klartecken. Nu hade vi en överskådlig bild av hur behandlingen skulle gå till: när och hur de olika momenten skulle ske. Min fru genomförde obligatoriska tester i Sverige och skickade resultaten till Sankt Petersburg. Tillsammans med konsultationen visade de goda resultaten från testerna att vi var lämpade för behandlingen. Med en färdig tidslinje och färdplan började vi förbereda resan — som låg omkring två månader fram i tiden - genom att ansöka om visum, boka hotell och flyg. Vi införskaffade nödvändiga mediciner och hustrun intog dem enligt klinikens instruktioner.

    Under de månader som ledde fram till avresa hade jag kontinuerlig kontakt med kliniken, främst koordinatorn Alla. Dagligen dök det upp frågor av både praktisk och medicinsk natur, även oroliga funderingar, och hon var alltid villig att besvara frågorna och ta del av våra funderingar samt reda ut alla betänkligheter. Den respektfulla ton och avspända attityd som genomsyrade korrespondensen fick oss att känna trygghet och tillförsikt.

    Natten innan avresan led vi båda av påtaglig resfeber. Hustrun var så pirrig att hon satte igång med att tapetsera köket! När jag vaknade på morgonen trodde jag inte mina ögon när såg min fru balansera på en stege medan hon limmade fast den sista tapetvåden.

    Efter att vi landat i Sankt Petersburg och tråcklat oss igenom säkerhetskontroll och bagageutlämning anträdde vi ankomsthallen. Där väntade klinikens chaufför på oss. Han pratade flytande engelska och under bilfärden till hotellet berättade han om stadens historia och tipsade om sevärdheter. När vi färdades genom staden slog det oss hur vacker den var. Den var ju trots allt en gång huvudstad i ett kejserligt imperium och matchade lätt Wien, Paris och Budapest i prakt.

    Vi ägnade de första två dagarna till att se oss om och varva ner genom restaurangbesök och långa stadspromenader. På den tredje dagen besökte vi kliniken för första gången och vi träffa dr Olga. Vi berättade kortfattat om vår situation och hur vår barnlängtan lett fram till detta ögonblick. Dr Olga ville veta lite mer om min problematik. Hon undrade hur illa det var ställt med mina spermier. Jag hade ju fått höra att de var odugliga och att våra misslyckade IVF-försök berott på den manliga faktorn. Dr Olga tittade på den kopia av mitt senaste spermaprov som jag hade mejlat från Sverige. Hon menade att hon hjälpt par med betydligt sämre spermiebild än min. Jag kände mig förvirrad, eftersom jag efter alla år av barnlöshet internaliserat att jag aldrig skulle bli biologisk pappa. Dr Olga insisterade på att jag skulle göra ytterligare ett prov. Eftersom jag hade blivit ordentligt besviken efter alla försök gick jag motvilligt med på att testa.

    Resten av dagen tillbringade vi på muséer och försökte avleda tankarna från barnprojektet. Jag var inte särskilt hoppfull, tyckte snarare det var slöseri med tid. När vi träffades dagen efter meddelade dr Olga oss resultatet av mitt spermaprov. Hon ansåg att det så relativt bra ut och att det definitivt talade för att befruktning var möjligt. Vi var tvungna att ta ett beslut. Skulle vi använda oss av donerade spermier eller mina? Vi var ju helt och hållet inställda på den första varianten. Jag lade pannan i djupa veck och då kunde dr Olga inte låta bli att skämta med mig: Oj, vad jobbigt, jag kan bli genetisk far, sade hon och anlade min bekymrade min. Eftersom jag drabbats av vankelmod tog min fru kommandot. Hon föreslog att en tredjedel av äggen skulle befruktas med donatorns spermier och att resterande ägg med mina. Till slut enades vi om detta upplägg.

    Nu följde dagar av olidlig väntan. Skulle äggen befruktas? Först fick vi den glädjande nyheten att mina spermier lyckats befrukta fem av äggen! Jag kunde knappt tro det. Kliniken lät celldelningen fortsätta i laboratoriet för att se vilka ägg som utvecklades till blastocyster. Fem dygn senare satt vi i ett väntrum och väntade på besked och att få överlevande blastocyster planterade i min frus livmoder. Dr Olga dök upp på strålande humör och meddelade att två fina exemplar var redo att införas. Min fru följde med dr Olga och återvände efter en kort tid efter att de befruktade äggen placerats. Hon blev ombedd att ligga och vila på sängen i väntrummet. Under tiden fick vi information och tips av medicinansvarige Ekaterina om hur vi skulle bete oss för att öka chanserna att blastocysterna skulle fästa och leda till graviditet. Tillbaka till Sverige fick vi med oss ett kit som innehöll medel för att stoppa eventuella blödningar, vilka skulle kunna riskera eventuell graviditet.

    Om det var påfrestande att vänta på besked om befruktning så var det inget jämfört med att vänta två veckor på svaret om vi blivit gravid eller inte. Vi kom emellertid överens om att inte ta något test förrän andra lördagen efter vår hemkomst. Men, på väg till busshållplatsen fredag morgon ringer min fru. Hon ber mig titta på inkommande sms eftersom hon har vidarebefordrat ett viktigt meddelande. Jag tittade på meddelandet, men istället för text var där ett fotografi. Ett foto på ett graviditetstest. På testets display lös texten GRAVID.
    Att få ett positivt svar på ett graviditetstest framkallar enorm lycka, men samtidigt börjar nästa period av olidlig väntan. Ja, en graviditet består av milstolpar och tiden mellan dessa stolpar tillbringar man mellan hopp och förtvivlan. Nio månader kändes som en eon. Dessa känslor nådde sin kulmen en tidig morgon i början av december. Då föddes vår dotter. När vi såg henne för första gången skingrades de skuggor som vi vandrat i under flera år. Det var först när jag höll henne tätt intill mitt bröst som jag insåg att de senaste åren av mitt liv levts i en gråskala. Förutom den omedelbara förbindelsen som uppstod mellanoss och vårt barn fylldes vi av tacksamhet. Gentemot livet i stort och de människor som stöttat oss under vår resa, däribland våra kontaktpersoner på kliniken i Sankt Petersburg. Under graviditetens alla toppar och dalar fanns de med via mejl och telefon, tillgängliga för stöd i stunder av oro. När resultaten från tester och kontroller var goda gladdes de med oss.

    Nu när vår flicka närmar sig sin första födelsedag kommer funderingar om vi så småningom skall försöka skaffa ett syskon till henne. Det lutar åt det. Om vi tar det steget så råder det inget tvivel om att det är i Sankt Petersburg den resan startar.

    Nadia, Sweden

    25.08.2016


    All success stories

  • Having questions? Ask our doctors now!

    A blog by Tone Bråten

    A blog — to help you on your journey to become parents!

    Willeke and Mario from Netherlands come to AVA-Peter for egg donation treatment… Enjoy this touching and sincere documentary by Jorien van Nes
       
    Mum through embryo donation
    Marie Granmar is my very dear patient from more than 8 years ago. Please listen to Marie’s interview on TV4 7 March 2019 in Sweden
    More
    "I became pregnant with an embryo adoption”
    One more story about our dear patient Cilla Holm by Tara Magazine, Sweden
    More
    Titiyo became this year's Comeback Mum: "I've broken the norm"
    More
    Monika and André pay 240,000 SEK for having a child
    More
    "Had to travel abroad to get pregnant after 8 IVF attempts in Norway"
    Interview with our patient Elin Renate by TV2 Norway
    More
    Report on us on Norwegian Television TV 2
    More
    Enjoy our dear patient Cilla's story, who has been interviewed by the "Dagens Nyheter", daily newspaper in Sweden
    More
    Report on us and our dear patient Hillevi on SVTPlay & SVTNews
    More
    FacebookInstagram