Linda, Instagram: @lindaammitzboll:
Till er som fortfarande går i tankarna att ”är jag verkligen redo att ge upp mina ägg” eller ”hur viktigt för mig är det att det är mina gener etc.” Jag kan berätta för er att min familj, min släkt och mitt ursprung är allt för mig. Jag sa till min man när vi träffades att gifter du dig med mig så blir du en Ammitzböll. Det är ett släktnamn från 1200-talet. Jag talade också om för min man att Ivar är ytterligare ett släktnamn så det ville jag ha som tredjenamn på barnet. Min man sa att jag kunde få efternamnet. (Han hade ett vanligt). Men han ville då ha förnamnet efter hans farfar) Så i tio år drömde vi om en Henry. Jag ville att barnet skulle se ut som jag, gå som jag, vara som jag. Det tog mig tio år med IVF och barnlöshet att ge upp tanken på mina gener och mina ägg. Efter tio år gjorde vi en äggdonation.
Om ni läser om epigenitik så ser ni att modern och bäraren triggar vilka gener hos donatorn som skall stängas av och sättas på. Så bebis blir en del av modern, fadern och donatorn. Under graviditeten undrade jag hur detta skulle påverka mig. När Henry kom ut var han bara min. Jag älskade honom från första sekund. Han är en kopia av två av mina syskonbarn. Jag har alltså triggat gener som jag och donatorn har gemensamt. Han är också väldigt lik sin pappa vissa dagar, så han är en blandning av oss. Jag älskar honom över allt annat. Jag har fått allt jag någonsin drömt om. Hoppas ni som går i tankar och tvivlar inte väntar lika länge som jag. Gener är skit samma. Du bär barnet. Han blir exakt som du. Du triggar hans DNA. Du har honom i magen. Du präglar honom resten av hans liv. Hoppas att du får ditt underverk i framtiden.
Här är min Mowgli-cocoon-bebis.
Henry Matteus Ivar Ammitzböll
Comments are closed.