Våran 8 år långa kamp för att få bli föräldrar!

...När 5-6 behandlingar utan resultat helt plötsligt hade blivit 11-12, stannade vi upp och ställde oss frågan. -Orkar vi mer? Orkar vi resa oss fler gånger när livet rasar samman och ångesten växte sig starkare för varje misslyckat försök? När vi gång på gång slitits mellan hopp och förtvivlan. Nej, vi måste göra något annat.

I augusti 2010 bestämde vi oss för att jag skulle sluta med p-piller.

Jag (Maria) var då 26 år och Sebastian 23. Vi blev tillsammans 2006 men kände varandra sedan tidigare. Det var nervöst när vi slängde den påbörjade kartan p-piller i papperskorgen. Inom kort kanske vi skulle bli gravida och få fortsätta våra liv med en liten bebis.

I början var vi lite försiktiga. Det fanns ändå en liten rädsla och nervositet över att bli gravida på en gång. Men vi visste ju att det kan ta lite tid och att det var vanligt att det kan ta upp mot ett år innan det tar sig.

Men när mensen fortsatte att komma, månad efter månad, då började vi såklart fundera- varför blir det inget? Vi köpte ägglossningstest och försökte pricka in ägglossning. Sexet blev ett måste på tidpunkter då vi kanske egentligen inte ville eller hade lust med sex.

Mensen fortsatte trots detta att komma och vi bestämde oss efter drygt ett års försök att kontakta barnmorskan. I vår kommun har man rätt att få hjälp via landstinget om man försökt över ett år.

Efter massor av prover och kontroller på oss båda konstaterade man till slut manlig faktor, Sebastian hade nedsatt rörlighet på sina spermier. Chansen att bli gravida på naturlig väg bedömdes som väldigt liten. IVF-behandling skulle behövas om vi ville bli gravida.

Det blev ett tungt besked men vi bestämde oss snabbt att detta skulle gå bra. Vi åker och gör detta så blir det bra sen. Det kommer säkert inte att gå på första försöket men andra eller tredje kanske. Jag kommer ihåg att tankarna gick så.

Vi gjorde 3 försök på en IVF-klinik 50 mil hemifrån som ej lyckades.

Vi ville inte ge upp så kommande försök blev på en klinik ca 23 mil från det lilla samhälle som vi bor och lever i.

Bilresor blev en stor del av vårt liv under dessa år då alla kontroller inför varje behandling gjordes på kliniken som ligger 23 mil enkel resa från vår hemort.

Kontrollerna tog oftast 5-10 minuter, sen var det bara att åka hem igen.

Man fick till embryos för återföring varje gång, ibland av riktigt bra kvalité och chanserna att det kunde ta sig var oftast goda. Vi fick ofta höra att allt såg så bra ut, det gav oss hopp och styrka att orka fortsätta. Hoppet är det sista som överger en så vi levde på hoppet.

Men mensen fortsatte att komma och livet rasade samman. Vi bröt ihop men reste oss och startade en ny behandling, nästa gång går det!

När 5-6 behandlingar utan resultat helt plötsligt hade blivit 11-12, stannade vi upp och ställde oss frågan. -Orkar vi mer? Orkar vi resa oss fler gånger när livet rasar samman och ångesten växte sig starkare för varje misslyckat försök? När vi gång på gång slitits mellan hopp och förtvivlan. Nej, vi måste göra något annat.

Förväntningen och hoppet att få se ett positivt graviditetstest var under den här tiden allt vi kämpade för!

Efter en hel del konsultation med vår klinik bestämde vi oss för att testa insemination med donerade spermier. Innan vi blev godkända fick vi genomgå ett flertal samtal och vi bedömdes om vi var lämpliga som föräldrar o.s.v. Det var väldigt psykiskt påfrestande. Det var såklart känslomässigt tufft att testa bli gravida med donerade celler men vår barnlängtan övervägde den rädslan.

Ett paket med 4 inseminationer gjordes utan resultat.

Trots dessa negativa besked kunde vi ändå inte riktigt ge upp så vi återgick till IVF-försöken. Man säger ju ändå att det ser bra ut och att det ska gå. Det gav oss hopp och vi vill ju inget hellre än att bli föräldrar till en liten bebis.

Åren rullade på och våren 2017, när 12 äggplock, 16 embryoåterföringar och 4 inseminationer var gjorda och äggplocken gör ondare och ondare för varje gång, kommer vi till en punkt där kroppen, styrkan och våra liv som mest kan liknas som en bergochdalbana säger ifrån.

Nu kan vi inte fortsätta mer. Vi kan INTE bli gravida. Det måste vara något fel i mig (Maria) som gör att jag inte kan bli gravid.

MEN, innan vi helt ger upp att få egna barn så vill vi prova en annan klinik. En klinik i ett annat land. Vi har ju både hört och läst om att många par tar hjälp från klinker utomlands. Vi ber läkaren som nästan blivit som vår mamma på kliniken i Sverige om hjälp. Hon tipsar om en läkare som heter Olga Zaytseff som driver en klinik i St. Petersburg som heter O.L.G.A. Clinic.

Vi får snabbt kontakt med en svensk koordinator. Det är inga köer och vi skickar in våra journaler. Vi tar mer prover som vi skickar in. Efter några telefon- och Skypemöten läggs det en plan för oss.

Hösten 2017 åker vi med blandade känslor till St. Petersburg. Det var såklart nervöst att komma till ett annat land och ta emot behandling. Jag blev sövd vid äggplock vilket var otroligt skönt med tanke på alla äggplock som gjorts i Sverige utan narkos.

Kliniken föreslog att vi skulle göra 50/50 befruktning av äggen. Alltså befrukta ägg från både donator och Sebastian. Det blev två blastocyster på dag 5 av bästa kvalité. Ett från donator och ett från Sebastian.

Kliniken valde att frysa båda embryona. Vi åkte hem och fick vänta i ca två månader på återföring. Vid det här laget var det väldigt jobbigt att vänta ut tiden men vi höll ihop och försökte leva i nuet.

I slutet på november åkte vi tillbaka till St. Petersburg igen och fick tillbaka ett embryo av egna celler och av bästa kvalité.

När vi två veckor senare får ett besked som vi under dessa 7 år aldrig har fått, får vi en chock. Det är POSITIVT! Vi vågade knappt tro att det var sant, men det kunde ju inte vara fel på 5-6 olika graviditetstest.

Vi bokades in för ett tidigt ultraljud på vår klinik i Sverige. Tyvärr fick vi där beskedet att inget liv fanns kvar i min mage. Det var naturligtvis väldigt tufft och tråkigt med det beskedet men vi var ändå någonstans glada att vi nu äntligen fått ett positivt resultat. — Jag kunde bli gravid. Det gav oss otroligt mycket styrka att orka fortsätta.

Julen passerade och i mars 2018 gjorde vi vårt andra äggplock igen på O.L.G.A. Clinic. Denna gång befruktades mina ägg med spermier enbart från Sebastian, vilket kändes jättebra. Man gjorde den bedömningen eftersom det tidigare embryot med våra egna celler blev så bra.

Vi åkte hem och förberedde oss på återföring och i maj åkte vi tillbaka och fick ett embryo av bästa kvalité återfört. Två veckor senare får vi samma besked. POSITIVT igen. Vi var så lyckliga samtidigt som vi inte riktigt vågade hoppas för mycket.

Veckorna gick och i vecka 8 fick vi för första gången se att det fanns ett liv där inne.

Vi bokade in ett extra ultraljud i vecka 12 för att stilla våra nerver, allt såg bra ut.

I september när vi i vecka 20 gjorde rutinultraljud fick vi återigen se att allt såg bra ut.

Vi skulle äntligen få bli föräldrar efter 8 års kämpande. Det kändes overkligt men samtidigt helt fantastiskt!

Barnet var beräknat till den 27 januari 2019.

Den 26 januari kom en välmående och stabil pojke till oss med hjälp av kejsarsnitt efter en helt normal och nästintill smärtfri graviditet.

Vi är världens lyckligaste föräldrar till världens finaste Harry!

Om vi sammanfattar vår IVF-resa i Sverige kan vi konstatera att vi gjort 12 st. äggplock och ICSI, 12 st. färska återföringar och 4 st. återföringar från frys. Vi har också gått igenom 4 st. inseminationer (IUI) med donerade spermier. Alla behandlingar utan ett enda positivt resultat.

Vi är för evigt så tacksamma för den fantastiska hjälp vi fått av alla medarbetare på O.L.G.A. Clinic.

Mottagandet och bemötandet från Dr. Olga Zaytseff och hennes kollegor, alltifrån receptionspersonal, till sköterskor och läkare har varit helt fantastiskt och vi har bemötts med professionalism och stor respekt.

Vi har oerhört stort förtroende för Dr. Elena Lapina som utförde hela vår behandling, allt från stimulering till äggplock och slutligen återföring.

Informationen om embryonas utveckling var tydlig och man var involverad under hela processen.

En annan kontakt som var otroligt viktig för oss var den svenska koordinatorn Maria Jeffs. Det kändes jättebra att kunna kommunicera på svenska. Maria var alltid tillmötesgående och svarade snabbt via både telefon och mail om man hade funderingar under processen.

Vi önskar att fler par i vår situation ges möjlighet att få komma till St. Petersburg. Vi har bara gott att säga om hela upplägget och vi ställer gärna upp som referenser till par som har frågor eller funderingar.

Med facit i hand så önskar vi såklart att vi hade åkt till Ryssland tidigare. Då hade vi med största sannolikhet sluppit gå igenom 16 misslyckade återföringar och 4 inseminationer som inneburit mycket psykisk och fysisk smärta, men som samtidigt lärt oss otroligt mycket.

Bästa hälsningar
Maria, Sebastian & Harry Lindström från Sverige"

Maria och Sebastian har också varit så snälla att de lämnat sina kontaktuppgifter, så om du skulle vilja kontakta dem gärna personligen:
maria@icasveg.se
sebastian@icasveg.se
Instagram: @mariakristinlindstrom