Efter 4 IVF-cykler i Sverige med bara två embryon tillgängliga på dag 2 har nu Sara och Nils fått en pojke inom 2 IVF-cykler med egna ägg och egna spermier på O.L.G.A. Clinic

Kära vänner, för att ge er hopp och stöd delar vi med er framgångsrika behandlingshistorier från vår klinik. Efter 4 IVF-cykler i Sverige med bara två embryon tillgängliga på dag 2 har nu Sara och Nils fått en pojke inom 2 IVF-cykler med egna ägg och egna spermier på O.L.G.A. Clinic. Dessutom finns 2 blastocyster fortfarande i frysen!

Sara förklarar:

När jag och Nils traskade in på Olga fertility clinics seminarium i Stockholm hade jag en bultande huvudvärk, som så ofta den vintern. Vi satte oss i varsin stol längst bak i lokalen, för att undvika människors blickar. Jag hade fått några broschyrer på vägen in som jag bläddrade i för att ha något att sysselsätta mig med innan allt drog igång. Det stod om en norsk kvinna som haft usla resultat på sina ivf-behandlingar i flera år, men som lyckats bli gravid med sina egna ägg vid sitt första försök på kliniken i Sankt Petersburg. Jag var skeptisk. Hon hade väl bara tur den gången, tänkte jag. Jag trodde inte för en sekund på att jag snart skulle ha en liknande berättelse själv. Jag skulle också lyckas bli gravid – och jag är övertygad om att tur inte hade med saken att göra. 

I december 2018 gjorde jag och min sambo Nils vår fjärde och sista ivf-behandling i Stockholm. Det blev inget tillräckligt bra embryo att sätta tillbaka den gången heller. Under det sammanfattande samtalet vi hade med vår läkare efteråt rådde han oss att gå över till äggdonation. Mina ägg var helt enkelt av för dålig kvalitet. Hans ord var väntade men kändes ändå som ett slag i ansiktet. Jag var 35 år gammal och inte redo att ge upp om mina ägg. 

Vår fertilitetsutredning ett drygt år tidigare hade inte visat på några som helst problem för varken mig eller Nils. Vi hade startat i tid och behövde inte vara stressade, enligt specialisten. Stärkta av läkarnas ord trodde vi att ifv-resan skulle bli kort för oss. Jag såg fram emot att förverkliga min dröm på kliniken i Stockholm: att äntligen bli gravid och bilda familj med Nils. 

Men läkarnas ansikten gick från hoppfulla till allt mer bekymrade efter varje misslyckat försök. De fick ut få ägg, trots maxdos hormoner, och äggen de fick ut visade sig fungera dåligt. Hälften av gångerna fick jag inte ens göra en insättning då våra embryon slutade växa. Det var den värsta känslan: att gå igenom hormonbehandlingen och ett smärtsamt äggplock – och sedan inte ens få något att sätta tillbaka. Allt förgäves. De två insättningarna vi ändå fick göra tog inte. Vi hoppades på att få något embryo till frysen, men det hände aldrig. 

Den som varit ofrivilligt barnlös vet hur svårt det är att ständigt kastas mellan hopp och förtvivlan, att hantera familj och vänner som undrar om det inte är dags att "skaffa barn" snart och att navigera i den uppsjö av fertilitetsråd som finns på nätet. För mig var 2018 ett nattsvart år där jag gick in i något av en existentiell kris. Jag ifrågasatte om livet ens var värt att leva utan barn, jag undvek vänner och sociala tillställningar, jag kände mig misslyckad som människa och såg inte fram emot något annat än nästa behandling. Nästa chans att kanske bli gravid. Så när vi fick höra att det förmodligen inte skulle ske på det sätt som vi ville gick luften ur mig fullständigt. 

Efter vårt sista besök på Stockholmskliniken var det dags för mig och Nils att ta tag i fortsättningen. Något var vi tvungna att göra, även om det innebar att ställa oss in på ett liv utan barn. Jag hade hört talas om Doktor Olgas klinik i en podcast  @jagvillhabarn om ofrivillig barnlöshet som jag tyckte om och efter allt vi varit igenom vid det laget tyckte vi att det kunde vara värt att åtminstone gå på ett av hennes seminarium och lyssna. Jag trodde att vi framför allt skulle vara aktuella för äggdonation, men ett par veckor efter seminariet med Olga fick vi höra att hon tänkte annorlunda. När hon studerat vår IVF-historik föreslog hon ett garantipaket, där vi fick två försök med mina egna ägg och om det inte fungerade skulle vi gå vidare med äggdonation. Hon sa att det nog finns en god chans att vi lyckas med mina ägg, trots allt.

Men att hoppa på det här tåget var inte självklart. Jag visste inte om jag orkade börja hoppas igen efter alla krävande behandlingar och ständiga misslyckanden. Det skulle dessutom vara betydligt smidigare att fortsätta med behandlingar i Stockholm, där kliniken låg en tunnelbaneresa bort snarare än i ett land vi aldrig varit i. Det som fick oss att fatta beslutet om att ändå våga chansa var Olgas tilltro till mig. Jag tänkte att en läkare som faktiskt tror på ett positivt resultat måste vara bättre än en läkare som tror att det är kört. Beslutet att börja om, nu i ett annat land, blev vändningen för oss. 

I Sankt Petersburg blev vi omhändertagna på ett både professionellt och varmt sätt. Teamet på kliniken stod alltid redo att hjälpa oss och vi kände oss aldrig vilsna. Jag som var väldigt skör och känslig under den här perioden var tacksam över att få ett så personligt bemötande, där det gick att få hjälp med det mesta. Vår egna koordinator Julia följde med oss till apoteket efter vårt första besök på kliniken, för att se till att vi fick ut de mediciner vi behövde. När jag var osäker på hur jag skulle ta en spruta fick jag komma till kliniken på kvällstid och få hjälp. Att det var så många skandinaver på kliniken som man kunde utbyta erfarenheter med skapade också en känsla av trygghet och gjorde att jag kände mig mindre ensam. 

Bemötandet var otroligt viktigt för mig. Men vad som var ännu viktigare var självklart resultatet. Vården vi fick på Olgas klinik skilde sig markant från den i Sverige. Hormonerna kombinerades på nya sätt och i doser som skulle passa just mina behov. Jag upplever att läkarna i Sverige var mindre benägna att testa nya metoder när behandlingen inte fungerade. Hos Olga fick vi känslan att precis allt gjordes för att jag skulle bli gravid. Den känslan infann sig aldrig riktigt i Sverige. Och gravid, det blev jag äntligen!

Det fungerade inte på första äggplocket, men till mitt andra och sista försök med egna ägg gjorde Dr.Olga and Dr. Elena några justeringar med hormonerna. Vi fick ut sju ägg och sedan hände någonting som vi aldrig vågat hoppas på. Vi fick tre blastocyster till frysen. Tre! I Sverige fick vi aldrig någon under alla behandlingar. En var av bästa möjliga kvalitet, de andra två var av bra kvalitet. Jag kunde knappt tro att det var sant. Den kvällen gick vi ut och firade med middag och vin och jag räknade på oddsen att vi skulle lyckas. För en gångs skull såg det riktigt lovande ut. Vi gick in i sommaren 2019 med ett hopp jag inte känt på länge. 

Ett par månader senare fann jag mig återigen i den outhärdliga väntan. Insättningen på kliniken hade gått bra och nu behövde jag hitta sätt att få de nästan två veckorna till graviditetstestet att passera så snabbt som möjligt. Jag följde de instruktioner jag fått och tog det väldigt lugnt. Jag hade tagit ledigt från jobbet och gick lugna promenader vid vattnet och kände konstant efter om jag hade några gravidsymptom. På testdagen gick jag och köpte allt godis jag gillar, för att ha som tröst om resultatet var negativt. Jag försökte ställa mig in på att jag förmodligen inte var gravid eftersom jag inte kände så mycket i kroppen. Men det visade sig att man kan vara gravid även om det inte känns så. Efter sex IVF-behandlingar, oräkneliga sprutor och oroliga nätter fick jag äntligen mitt plus. Det var en så overklig känsla och jag satt bara och grät och skakade av all anspänning som släppte.  Även om jag var orolig över allt som fortfarande kunde gå fel bestämde jag mig för att våga tro på att allt skulle bli bra. Och det gjorde det. Det första ultraljudet visade ett starkt och fint hjärtslag, vi passerade milstolpen vecka 12 och efter nio månader föddes vår pojke. Jag har nog fortfarande inte hunnit smälta att det här faktiskt har hänt. Vi har fått en son och drömmen om en egen familj är äntligen uppfylld. 

För allt det här är jag så oändligt tacksam. Tacksam för vården vi fick at O.L.G.A. Clinic i St.Petersburg, tacksam för att Dr. Olga, Dr. Elena, Dr. Nina och hela teamet inte gav upp, när vi själva nästan hade gjort det. Tacksam för att vi har två embryon kvar i frysen som kan användas för syskonförsök, en bonus vi aldrig hade vågat tro på för bara ett år sedan. Jag är också tacksam gentemot mig själv och Nils, för att vi vågade chansa och uttömma alla möjligheter. Det isar till i kroppen vid tanken på hur livet hade varit om vi låtit bli. 

Vår friska, fina pojke fyller snart en månad och han upptar nu all vår tid. När jag skriver det här sitter han som en groda på mitt bröst och snarkar, och jag kan sniffa på hans fjuniga kalufs. Ibland ser jag på honom och tänker att det är ett mirakel att han är hos oss. Men sen tänker jag att det inte alls handlar om det, i alla fall inte mer än vad som gäller för alla barn. Mirakel är något oförklarligt, magiskt och sällsynt. Men att vi har vårt pojke handlar snarare om några mycket skickliga läkares expertis, engagemang och ihärdighet. Det är därför han finns hos oss i dag. 

Det känns både som alldeles nyss och som en evighet sedan jag befann mig i total hopplöshet. Nu önskar jag att jag kunde resa tillbaka ett och ett halvt år tillbaka i tiden och berätta för den eländiga spökversionen av mig själv, som satt där längst bak på ett seminarium i Stockholm, att allt kommer bli bra. Att jag också kommer få en solskenshistoria att skriva.

Sara